Det säger Eva Karlsson, en av de första som kom för att bo på
korttidshemmet PAN. För henne blev PAN en vändpunkt ut ur en
tillvaro som präglats av förtärande ångest och panik.

Eva, som är i femtioårsåldern, beskriver hur hennes liv såg ut innan
hon kom till PAN.

– Jag var som ett rivningshotat hus, där de senaste tjugo åren bara gått
åt till att hålla fasaden uppe. Min GAD, som jag inte hade ett namn på
då, men som jag haft under många år, ökade och då kom även panikattackerna.
Jag var otroligt rädd, ibland kändes som om hjärnan slutade fungera, som
att jag tappade verklighetsuppfattningen och kontrollen över mitt liv.

Trots det fortsatte Eva sitt arbete, som var mycket viktigt för henne och
hon försökte även förändra sin tillvaro och sitt liv på flera sätt för att få
lite mer livskvalitet. Hon hade skaffat en ny bostad och på nätterna packade
hon inför flytten.

– Det höll givetvis inte i längden. Jag klarade till slut inte av att vara
ensam och sova i min nya lägenhet, jag fick inte ens ro i mitt eget hem.
En tillfällig lösning blev att bo några dygn hos olika vänner.

Till slut sökte sig Eva till psykakuten för att få hjälp och efter ett par
korta vistelser på sjukhus kunde hon få plats på PAN.

– All heder åt personalen på sjukhuset, de gjorde verkligen vad de kund
men på avdelningen vistades personer med så olika behov och så mycket
oro att jag till slut inte visste vad som var deras ångest eller min egen
säger Eva.

Omsorg och empati i en trygg miljö
Miljön på korttidshemmet, fjärran från en sjukhusavdelning, gjorde att Eva
snart upplevde en trygghet som hon inte känt under hela sitt vuxna liv.

– Under veckorna på PAN fick jag så mycket närhet, empati och omsorg och
även kunskap om ett nytt tänkesätt. Jag fick tillgång till redskap för att
hantera min ångest; samtal, och avslappning både individuellt och i grupp.
Det fanns alltid någon att prata med och min kontaktman kom att betyda
oerhört mycket för mig.

På PAN fick Eva ta del av kunskap som grundades på egna erfarenheter, här
fanns personer som visste vad de pratade om. För Eva gav korttidshemmet PAN
en möjlighet att finnas i ett sammanhang och därigenom fick hon modet att
våga känna och ta till sig livet på nytt. När utskrivningstiden närmade sig
ökade Evas oro inför framtiden.

– Men efter allt det stöd jag fått från en fantastisk personal, kände jag att
jag måste försöka och det löste sig bra. Min kontaktman följde med mig hem
och sov i lägenheten första natten. Sedan sov jag själv hemma några nätter
och istället kom min kontaktman hem till mig på morgonen.

Eva kände sig trygg även efter utskrivningen, hon kunde ringa korttidshemmet
när som helst på dygnet.

– Bara vetskapen om att Byvägen 63 fanns, räckte. Det gav trygghet och kändes
som att få hålla någon i handen. Vetskapen om att det fanns en öppen dörr för
mig om det skulle kännas för jobbigt betydde mycket. Jag hade ju också band
med inspelade affirmationer och nya kunskaper att ta till, och under några
veckors tid efter vistelsen kom även min kontaktman hem till mig en gång i veckan.

Eva återgick till sitt arbete och började ta upp kontakten med gamla vänner och
engagera sig i ÅSS.

– Det värker i hjärtat på mig när jag tänker på att andra inte längre har möjlighet
att få ta del av allt det som jag fick genom PAN, något som jag aldrig kommer att
glömma. Där fick jag lite struktur på min dag, fick möta andra människor och fick
känna ro i någonting, så att panikattackerna hölls i schack. Jag vet att jag inte
skulle ha levt idag utan PAN, avslutar Eva.

* Eva heter i verkligheten något annat.

En affirmation är en medvetet vald, positiv instruktion till dig själv som hjälper
dig att skapa det du vill ha, eller ha mer av i ditt liv.

Ur ÅSS Emellan nr 2 2006
Text Mona Ringebrand